går själen vidare

Jag var inte i skolan förrän på torsdagen denna vecka som var, vilket kändes bra. Måndag då var jag och sa hejdå i kapellet på danderyd. Dem som jobbade där hade lagt honom på en väldigt värdigt sätt men det är svårt ändå att säga hejdå och lämna honom där och veta att man inte kommer ses mer. Jag kommer sakna hans humor, den som även kunde reta gallfeber på en. Den som vi nog alla uppskattade mest. Det roliga var att man fick tänka på vad man sa så man inte kunde hamna i hans fallgrop för skämt på ens egen bekostnad. Han var otroligt kvicktänkt och intelligent. Det här med just intelligens, Johans mamma och jag har pratat om det. Man lever och lär sig otroligt mycket och sedan dör man. Är det inte slöseri med intelligens, man tycker ju att det borde brukas igen. Så jag tror att det finns något efter att man lämnat sin kropp. För visst måste man lämna kroppen för den är ju obrukbar när man dött, men själen kan ju inte bara dö. Jag vet inte om jag är kristen, det finns ju så olika spektra på religion och troende. Men jag är ju döpt och konfimerad, men om jag är det för att det är tradition och mina föräldrar ansåg att det var så man gjorde. Jag vet inte jag får kanske helt enkelt fråga dem.

Något annat som jag och Johan har pratat om är vår sista önskan och hur vi vill begravas etc. Det kändes bra för det var första gången som jag verkligen tänkte efter hur jag vill ha det. För döden är något man inte kan förutse och då är det bra att man berättat eller skrivit ner hur man vill ha det. Jag har alltid varit rädd för döden och nästan gråtit varje gång jag tänkt på att jag ska dö och alla runt omkring mig också kommer göra det. För det är ju oundvikligt en del av livet. Otroligt tungt att handskas med för dem som finns kvar för att bearbete sorg och saknaden. Nu efter C-As bortgång så känns det mer ok om det nu kan göra det att dö. För nu ser jag fram emot att få träffa och prata med personer igen som jag saknar så. Så ja jag tror jag kommer att träffa C-A igen, även fast jag fått höra att han inte trodde på ett liv efter döden. Men det skiter jag i, för alla får tro vad dem vill och nu bestämmer jag. Nej men skämt och sido jag tror jag behöver tro det för att kunna handskas med sorg och fruktan över att inte få se mina nära och kära mer.

Jag låter denna undran gro hos er med, för en del kommer hålla med mig medans andra kommer undra om jag rökt på kanske.

Jag vill avsluta detta inlägg med att hedra minnet av en underbar människa.

Carl-Axel Schiller
* 26 februari 1944
† 5 november 2008