ovan

För tillfället så skriver jag här, men innan dess så höll jag på med att läsa om Postscript och försöka skriva ner en bra men mer kortfattad text som förklarar det mest nödvändiga. Jag känner att jag är verkligen ovan att skriva stödord och försöka sålla ut det som är viktigt. Jag får lite panik ibland av att jag kanske inte är gjord för att plugga, men jag ska ta me sjutton klara det här jag med. Är verkligen glad över att ha kommit på utbildningen och idag fick jag en chans att säga det till ledningsgruppen. Det tolkades nog mest som fjäsk från några övriga i lokalen, men för min del så var det något jag kände att jag ville säga. Men jag får försöka att inte tänka på vad andra tänkte när jag sa det.

Jag har insett i många år nu att jag tar åt mig verkligen när folk säger saker om mig. Både gott och ont. Nu måste jag bara få mer skinn på näsan så jag kan låta vissa saker, det sistnämda, bara rinna av eller kunna skratta bort det. Varför är en del av oss så känsliga medans andra klarar desto mer. Är det något man övar sig till eller kan man födas med det? Är det våra föräldrar som lär oss att hantera kritik eller sarkasm eller narr? Eller är det så att dem man tror klarar mer egentligen tar åt sig i hemlighet? Ja ett ord som jag verkligen ogillar är konstruktiv kritik för det är bara ett snällare sätt att säga kritik på, visst har jag fått öva på det under en vecka med mina klasskamrater och att det är inte personligheten/personen i fråga man ska ge kritik på utan dess beteende eller liknande. Ja snurrigt värre. Men frågan är, måste vi alltid vara så ärlig och ge kritik mot varandra. Visst kan man växa i vissa situationer av att få vägledning, men måste det vara med kritik?! Ja en sak är ju i alla fall sant, vi vill alla ha det olika och klarar av olika saker på olika sätt.

Nu ska jag nog ta och gå och lägga mig. Skola i morgon igen, sedan på eftermiddagen bär det av till Sala tills fredag e.m. Johan ska äta surströmming med min far i morgon kväll medans jag och Alvar umgås med mormor.